Gaelish del 3

2 maj 2010 när vi tog in Gaelli från hagen gick hon nästan på tre ben. Hon var jättehalt på vänster fram. Vi ringde självklart till veterinären dagen efter och fick en tid några dagar senare. Jag hade känt på mig en period att allt inte var som det skulle. Jag tyckte inte att Gaelli kändes som hon brukade. Självklart var hon inte halt för då hade jag ju aldrig fortsatt rida men det var någonting som inte stämde. Dock viftade många andra bara bort det och sa att det inte var något fel. Hon hoppade ju lika glatt som förut och det var ingen tränare som hade reagerat på att hon inte betedde sig som vanligt.

När vi åkte till veterinären hade hon slutat halta, det gjorde hon bara någon dag efter att jag lät henne vila. Men på böjprovet kunde hon inte ens springa, så ont hade hon. Och det var värst på höger fram. Veterinären frågade om jag verkligen var säker på att hon hade haltat på vänster för det var mycket värre på höger. Men jag var helt säker på att det var vänster hon hade haltat på hemma.
I vilket fall kom vi där ifrån med en häst som var behandlad i båda frambenen. Det var boxvila tills vi kunde ta av bandagen och sen skulle hon gå i sjukhage. Dessutom skulle hon skrittas en gång om dagen, hur länge spelade inte så stor roll. Vi fick även en ny tid hos veterinären för återbesök.

Jag skrittade henne varje dag och sen åkte vi till veterinären igen. Det var lite bättre men väldigt långt ifrån bra. Så hon blev behandlad igen och samma sak började om. Boxvila- sjukhage- skritt.
Hon var fortfarande ganska pigg, tyckte det var roligt varje gång vi kom ut och verkade förväntansfull.

Tredje gången hos veterinären ville hon knappt gå in genom dörren. Var jättemotsträvig och tyckte inte det var ett dugg kul. Böjprovet var även denna gången lite bättre men inte alls bra. Vi ultraljudade benen men utan att hitta någonting mer än en gammal senskada. Röntgat hade vi gjort gången innan, felfritt. Varken vi eller veterinären kunde förstå varför hon inte blev bättre. Skulle det hålla på i samma takt skulle vi få behandla i flera år.

Jag tror det var den gången vi bestämde att vi skulle åka med henne till Stenestad och magnetröntga båda frambenen. Vid 5 på morgonen bar det av, i slutet av juli. Jag kommer inte ihåg jättemycket från det förutom att jag inte orkade gå, höll på att svimma och mådde väldigt illa. Låg i sängen med feber och lungunflammation i tre veckor efter detta. Kunde ju brutit ut vid ett bättre tillfälle. I vilket fall, efter att ha legat på en hård träbänk i flera timmar och mått illa kom veterinären med resultatet. Vilket löd "jag har aldrig sett någonting liknande under alla år jag har jobbat". Lät ju jättestabilt. Så bilderna skickades iväg till en expert i Tyskland och det vara bara för oss att åka hem och vänta på svar.

Dröjde ganska länge innan vi blev kallade till veterinären igen för att få veta resultatet. Vi fick ett papper på vad han i Tyskland hade kommit fram till men det gjorde inte mig ett dugg klokare. Jag är inte speciellt duktig på massa konstiga veterinärtermer och sånt. Men det var tydligen inget som gick att behandla utan vi fick åka därifrån och börja sätta igång henne. Självklart böjde vi och kollade på volt då också. Det såg okej ut på volten men inte helt på böjprovet, dock tillräckligt. Så vi fick åka hem och det veterinären sa till mig "jag litar på att du sätter igång henne försiktigt och är säker på att du vet vad som är bäst för henne. Hoppas vi inte behöver ses igen.". Så jag började sätta igång henne väldigt försiktigt. Hon blev jätteglad när hon fick börja jobba igen. Man märkte hur hon ändrades på en gång. Jag kastade mig ut på henne direkt när vi kom hem trots att jag egentligen hade ridförbud pga lunginflammation. Det fungerade bra att rida henne till i december...