Se livet med andra ögon

För några dagar sen såg vi en film på idrotten som verkligen satte ord på något jag tänkt väldigt länge. Det handlade om en, Lasse tror jag han hette, som råkade ut för en väldigt svår olycka när han var yngre. Han jobbade som brandman och var inblandad i en olycka då han nästa brann upp. Han fick ligga på sjukhus ett år.

Men jag tänkte inte berätta om det man fick veta utav hans liv utan han pratade om hur man börjar se på saker runt omkring på ett annat sätt efter att ha varit med om något jobbigt. Från att ha kunnat göra vad som helst till att varken kunna gå eller se så kan ni misstänka att hans värderingar i livet förändrades en hel del. Saker som i vanliga fall ses som självklart blev plötsligt ett mål, t ex att kunna gå. Han pratade även endel om behovet att prata efter att man har råkat ut för någonting svårt. Efter olyckan när han hade vaknat så tänkte han nästan på olyckan hela tiden. Inte det att han själv valde det, utan det var bara så. Dock kände han inget behov av att prata men alla runt omkring var ju såklart det. Dom ville ju veta vad som hade hänt.

Jag tror det är likadant för alla som har varit med om någonting svårt. Att man ser på saker på ett annat sätt. För honom som inte kunde gå efter olyckan var det en stor sak att kunna gå igen. Men även om man inte nästan har brunnit upp så finns det andra saker som kan få en att ändra syn på saker. En utav dom är mobbing.

Hur många av ser inte ett hej som ett naturligt inslag i vardagen? Det är ingenting många tänker på som någonting speciellt utan det är något dom flesta bara räknar med. Så var det för mig också, fram tills jag blev mobbad. Då var det plötsligt ingen som sa hej längre. Då vande man sig vid att ingen hälsade istället, det blev normalt. När jag började på högstadiet kunde jag var glad en hel dag bara för att någon hälsade på morgonen. Det som dom flesta ser som fullt normalt och inte lägger några större tankar vid, det kunde verkligen lysa upp en hel dag. Samma sak om någon frågade om vi kunde jobba tillsammans, hitta på någonting osv. Sådana vanliga saker blev väldigt speciella. Man ser helt enkelt saker på ett annat sätt.

Den andra grejen var det här med hur lång tid det tar innan man börjar prata. Har man varit med om någonting jobbigt måste man få det ur sig på något sätt, annars kommer man aldrig vidare. I början kan det vara väldigt svårt att prata om vad man har varit med om, man kan helt enkelt inte sätta ord på det. Jag tror det är viktigt att hitta sitt sätt för att kunna få fram en bild i huvudet av vad man faktist har varit med om. Går inte att säga gör såhär utan vissa håller allt i huvudet medans andra, bla jag, skriver ner det istället. Inte som "kära dagbok..." utan bara dom tankarna man har i huvudet för tillfället. Det kan ta tid innan man har en klar bild.

Det jag tror är väldigt viktigt av personer runt någon som har mått dåligt är att låt det ta tid. Man är inte med om någonting jättejobbigt en dag och nästa dag är det över utan det kan ta flera år. Jag har upplevt att man i många fall blivit bemött med "vadå tänker du fortfarande på det, de hände ju för så länge sen". Jag började faktist inte må speciellt dåligt över det som hade hänt förrän nästan två år efter. Det följde med i tankarna hela tiden och såklart var det jättejobbigt under tiden det höll på. Men det var ändå inte förrän efter två år som det verkligen "bröt ut". Det bara kom, pang bom. Inget jag själv ville eller var förberedd på men en dag så bara sprack det.
Ibland tänker jag fortfarande på det, inte för att jag själv väljer det. Utan det bli bara så. Dom jag har runt omkring mig nu är verkligen helt underbara och känns det lite jobbigt en dag så finns dom där. Det känns jättekonstigt, för det är inte heller någonting jag är van vid. Jag har hela tiden försökt hålla en glad fasad utåt fast att jag har känt mig helt annorlunda. Ibland har jag brutit ihop helt plötsligt utan att folk har förstått varför. Då har trycket helt enkelt blivit för mycket och för en stund så faller fasaden utåt ihop. Blir det så nu också kan jag själv ibland tänka att nä men det kan jag ju inte berätta för dom kommer tycka att jag är helt knäpp som inte har släppt det. Nu för tiden kommer det oftast inte utan att någonting har hänt. Sett en film eller något annat som får tankarna att vandra iväg.
Tanken med detta inlägget var inte att berätta om hela mitt liv för det är inte så intressant. Utan jag vill uppmana alla där ute att stötta era kompisar, hela tiden. Känner ni på er att någonting är fel så är det förmodligen det. Det viktigaste är att visa att man finns, det är inte alltid säkert att den personen som mår dåligt vill berätta men bara att någon finns där gör mycket. Så tänk på det, och ta vara på det ni har. Oftast saknar man inte saker förrän det är för sent.