Slutet för min älskade ponny

En morgon när jag kom ner, strax före julafton hade Gaelli blivit sparkad. I början stod hon på tre ben och först var vi rädda att vi skulle behöva ta bort henne på en gång. Men hon satte ner benet och gick även om hon haltade väldigt mycket. Så det var bara till att studsa iväg till veterinären på stört. Där röntgades benet men det var helt. Dock väldigt svullet och hon haltade ordentligt mycket. Veterinären sa att det var risk att det trots allt var en fraktur men som inte skulle synas förrän efter några dagar. Så vi blev hemskickade med smärtstillande till henne och fick en tid veckan efter.

Hon blev snabbt bättre och slutade halta. Svullnaden gick ner men inte helt. Vi åkte tillbaka till veterinären men det syntes inget konstigt så vi skulle börja sätta igång henne igen. Dock kom svullnaden tillbaka och det tog lång tid innan hon blev helt bra. Det var även i samband med detta som hon fick panik på kliniken. För er som inte läst om det så kan ni göra det här.

När hon väl var igång ordentligt fick min syster ta över henne. Tanken var att hon skulle rida ut mycket i skogen och bara ha det kul. Komma ut och hoppa lite när hon var ordentligt igång för Gaelli var en otroligt bra läromästare i hoppning. Studsade över allt man styrde på utan att titta på någonting eller tveka det minsta lilla.

Men en dag när hon var ute och red började hon halta på ett framben. Så det var bara till att gå hem med henne. Vi trodde inte att det var någonting först men det blev värre, hon haltade mycket på ett framben. Så då trodde vi att det var hovböld och ringde hovslagaren direkt. Men hon hittade inte någonting speciellt. Gaelli hade jätteont, låg ner hela tiden och man fick verkligen dra henne både ut och in från hagen. Det var jättejobbigt att se henne ha så fruktansvärt ont. När hon haltade första gången var det fredageftermiddag och vi fick komma till veterinären några dagar senare. Så det var inte så att vi lät henne stå i flera veckor utan när vi inte hittade något fel åkte vi dit.

Där röntgades benet och det visade sig att hon hade fång. Röntgen visade på viss hovbensrotation. Det var inte ett hopplöst fall, med speciell skoning och lång tid skulle hon med största sannolikhet bli bra. Dock skulle det krävas lång boxvila och inte säkert att hon skulle kunna gå på gräs igen. Så vi bestämde oss för att vi skulle ta bort henne.

Låter kanske konstigt, varför ta bort en häst som förmodligen skulle bli bra. Men vi tyckte inte att det skulle kännas snällt mot henne. Även om hon skulle bli bra från sin fång efter lång tid så var det inte säkert att hon skulle hålla för ridning pga sina gamla skador. Gaelli var inte en ponny som trivdes med att skritta runt i skogen, hon ville jobba och hoppa, det var då hon var glad. Och det var inte säkert att hon skulle kunna det igen. Så vi tyckte inte det kändes snällt att behålla henne utan skickade in papper till försäkringsbolaget och den 29 juli kom veterinären.

Eftersom att vi visste hur otroligt känslig och skeptisk Gaelli var ville vi inte ta ut distriktsveterinären. Förmodligen hade dom velat försöka spruta henne eller något och det hade bara blivit fel. Dessutom lät hon knappt någon ny komma i närheten efter den gången hon fick panik, hon blev aldrig sig själv efter att det hände. Från att ha utvecklats otroligt mycket åt rätt håll, vi lyckades tom klippa henne utan att droga henne. Första året vi skulle klippa henne fick veterinären droga henne så hon knappt kunde stå upp. Så vi gjorde verkligen enorma framsteg. Men sen när hon fick panik så backades allt och det blev bara värre. Därför valde vi att ta ut "vår" veterinär. Han vi hade haft på kliniken det senaste halvåret och en person som jag har stort förtroende för. Han var med när hon fick panik och visste exakt hur känslig hon var.

Så han kom vid 9 på morgonen 29 juli. Då hade hon fått komma ut i hagen en timme efter flera veckors boxvila. Vi hade även gett henne lite kraft dagen innan. Hon älskade kraft men hade inte fått äta det på länge pga sin fång. Men vi tyckte att hon kunde få lite när hon ändå skulle tas bort dagen efter. Ni skulle bara veta hur lycklig hon blev när hon fick kraft och även komma ut. Brallade som bara den i hagen.

Vi hade ett hål grävt uppe på åkern så jag tog henne och en krafthink och gick upp dit tillsammans med veterinären. Det var mig hon litade på mest så det kändes bäst att jag skulle hålla henne. Vi hällde ut lite kraft i gräset som hon direkt började äta av och då small det och hon föll ihop. Hon avslutade livet med gräs och kraft i munnen. Hon reagerade inte ens när veterinären satte pistolen mot pannan. Det var hemskt att stå brevid och se när hon dog men samtidigt skönt för då visste jag med 100% att hon hade haft det bra. Inte stressad eller oroad utan lugn och glad. Vi växlade inte många ord uppe på åkern, veterinären sa "och ni som har lagt ner ett så hårt jobb för hennes skull" och då brast det för mig. Tårarna började rinna utan att det gick att stoppa. Jag hade inte gråtit någonting tidigare för jag visste att detta var det snällaste mot henne men dom orden fick det att brista. Min älskade ponny var död.

Jag ångrar inte en sekund med henne. Även om vi hade kunnat köpt en häst med bättre förutsättningar och som var trevligare att rida på marken än henne så ångrar jag det inte alls. Jag lärde mig väldigt mycket på henne och vi har haft många roliga stunder tillsammans. På henne har jag varit ute barbacka i bara grimma, ramlat av sittandes baklänges, fått mycket bättre självförtroende och känsla i hoppningen och jag kämpade verkligen för att ge henne det mesta. Jag har varit ute och skrittat 5 på morgonen för att hon skulle slippa gå när det var så mycket insekter. Och framförallt fick jag chansen att lära känna en helt underbar ponny. Känslan när hon verkligen litade på mig slår mycket. Tillsammans var vi oslagbara <3 Jag önskar att vår tid tillsammans inte hade tagit slut så fort.